Röd melankoli
Helena Boberg
Var det en böld en kvarkskugga eller kristallrosor
som växte ur min kropp bisarr automat med rörliga
döva inälvor upptagna med att processa
pulserande muskelflätor mineralmassor cell-
nebulosor maniskt makulerande
Egendomliga jäsämnen infiltrerar blodet
celldelningen flödande organen smyckade
med hala utväxter hornbildningar mineralgrottor
hormondödens monotona ödslighet vätesniglars
migrationer genom hudväv och djupsömn
Döda celler omärkligt cirkulerande
bland ännu obriserade slutna
silar mellan koralliskt svallande
metastasblomningar muterade rev
nedärvda sekvenser manipulerade genomer
skämda lekande små plankton
Jag skriver från en tyst fläck diande
en utnött sorg symmetriskt korrekt
grammatiskt amorf ansamling felmuterande
celler som nästan bildar en människa
Hysterektomerad sal av skrik
orimligt nyfödd
som fruktansvärd
Vari består lyckan
att bära en moder inuti
jag måste läka mitt jag
innan jag kan bli frisk
En obetydlig individ hysande den speciella
sjukdomsbild som gömmer sig
djupt inne i självet och systemet
Livets egentliga processer saknar transparens
vem står närmast döden den som varje dag
överväger att ta sitt liv eller den som redan luktar
Halkar runt i en privat sky
med munnen full av livmoder
belägrad av en hatisk fantom
vill utrota det sjuka och det friska
pulsen galen av sorg
Uppståndelsen kring en dödssjukdom
alla som kommer rusande sedan ryggar
inför denna ännu inte avdöda människodepression
en störning i samhällskroppen
vilken tur att det inte var värre än så
var glad att du inte förlorar ditt hår
Vaknar upp med ett långt sår
bredvid mig i sängen
invasivt växande vill göra
ont tillbaka utföra en subjektiv
vanställning av tingen
Återvända
till vad mindre
fruktansvärd
Helvetet är något
man bär inuti en röd melankoli
vetskapen att när som helst
slå ut
Bryta ner övertygelsen
om sjukdomen som det enda
bryta ner driften att upphöra
Lika anfrätt
lika hel
oklar
Jag ville inte se
isolerad inuti
separationen
Underligt stilla fruktan
bortom den glatta insidan
av vävnad
Breder drömhud över hastigt glittrande
stigande kropp salvande
omärkligt tillvand
Se in i en droppe mörkt blod
se dess ljusare kanter
ogenomsynliga mitt
metall och sötma
Så mystisk dold i adaptiv färgteckning flammande
rinnande öppningar av vällande lila rosa brand
inuti grå bestulen oförmögen att tänka med
munnen ovisst fluktuerande fräter omkring mig
som kräftsår ett inifrån kommande kvicksilver
Glöm de fingrar som ännu genomsöker lågintensivt
verkande skador utan utlopp tröga rum
befolkade av gravitationsfält lealösa sfäriska
konstanter accelererande glödkroppar
osaliga omgivna av sina egna slut
Försatt i paralys inte låta tumörerna växa
omsluten av muskelhöljets viskösa segment
rikta mina dövstumma händer mot placentan
böljande gul och ådrad intill varm sol
med näring suga på den blå lysande
navelsträngen hal och tarmlik
Oscillerande mellan ekvatoriala perspirationer
och det alltför välbekanta inre rummet
nyförlöst fylld med skinande gift
Fritt kopierande celler blodröda brottytor
sökande yta mot yta sammanfogas i skuggan
av ett blekt glimmande salt slocknande meteor-
skurar förgiftade mot sitt ingenting
Donerad att överflödig cirkulera i ny
komposition alstrande odöda rester dikterad
av en hysterisk kronologi glasartad
kvarleva fri att återuppstå utvidgad
epitelet skimrande inuti
Kom ljuset är underbart
andas som ett levande kött
Fragmentarisk
utom mig av tid