27 september
Mina handflator lyser vita under det kalla svarta skinnet.
Labbrocken är sträv mot handlederna och nacken och
doftar en särskild sorts stärkningsmedel som jag minns
från mina somrar som skötare i psykiatrin. Jag läste skvallertidningar
vid pojkars sängkanter, satt vakt för att de
inte skulle försöka hänga sig. Solen utanför som inte angick
någon. Bröstet fylldes av en stum frihet när man cyklade
till havet efter arbetsdagens slut. Nu drar hösten in
och mina händer är torra.
Vi kommer göra om det flera gånger. Ormens rädsla
måste sjunka. Då kan vi skilja ut de reaktioner som har
med själva rörelsen att göra, snokens känsla av sin kropp
i förhållande till omgivningen. Det kommer inte göra
ont. Små kippande andetag, ett lätt ljudlöst fall. Djur efter
djur. Kropp efter kropp. Hjärna efter hjärna.
Jag är fuktig över ryggen. Svetten ligger som en tunn
kyla längs med ryggraden. Vid ryggslutet upphör den.
Snoken är en tyngd i handflatorna. Det hisnar i magen
när han rör sig i mina händer, som om det finns en tråd
mellan våra kroppar där hans oro springer. Jag tycker att
jag kan se elektroderna som en knottrighet runt hjässan.
Ögonen knappt urskiljbara kroppar av fukt och glans.
Hans mörka skinn som blänker under lysrören.
Hans fall genom luften går så fort att jag knappt hinner
se det. Inte ens två decimeter. Han landar mjukt, sömnigt
nästan. Ett kort ögonblick av vila innan kroppen börjar
ringla. Ormen drar ihop sig, blir till en pulserande cirkel.
Han slår nästan knut på sig själv. Det ser ut som en film
som går baklänges, han rör sig våldsamt men kommer
ingenstans. Det pågår mycket längre än jag väntat mig.
Det är som om hans panik växer ut i rummet, bildar en
högre och högre ton. Plötsligt stannar han och jag kan
urskilja huvudet igen, de blanka pepparkornen till ögon.
Långsamt vänds huvudet upp och ner så att halsen blottas
(en impuls att röra den). Nu öppnar han käkarna på vid
gavel. Munhålan lyser ljusröd och fuktig. Det känns som
jag tagit sönder honom. Han ligger stilla, förvriden med
öppen mun.
Vi måste vänta tills ormen rör sig igen innan vi kan
göra om testet. Han spelar död. En frän doft sprider sig
i rummet, vattensnokar utsöndrar en vätska när de blir
stressade. Lysrören känns kallare än förut. Doften är
skarp och påträngande. Sandra står och antecknar på en
läsplatta. I profil ser man tydligt hur nätta hennes drag
är. En liten rak näsa och bleka tunna läppar. Pannan och
hakan har också något fint över sig, men ögonen är stora
med ljusa raka ögonfransar. Hon lyfter blicken. Snoken
har slutit käkarna igen.
Det räcker så. Han är lite lugnare ändå. Hon håller om
snokens nacke och sänker ner honom med svansen först i
mina öppna handflator. Det svala skinnet mot mina händer
igen. Hon väntar några sekunder med händerna över mina.